Norwichterriern verkar ha tillkommit genom en ren slump.
Dess ursprung går inte att kartlägga helt, då det
fömodligen aldrig fanns planer på att avla fram en ny ras.
I slutet av 1800-talet omnämdes för första gången "Trumpington
Terriers", hundar som tros varit en blandning av små Irländska
terrier och stora Yorkshireterrier.
Thrumpington Terriers i kombination med en mängd andra terrier-
raser/blandraser anses ligga bakom de Norwichterrier som vi har
idag.
                                            
Under första världskriget (1914-1918) var det inte alltid så lätt
att bedriva hundavel i Europa. Norwichuppfödare i England för-
skonades heller inte från detta problem och tvingades ibland att
hålla liv i sina linjer genom att i huvudsak korsa in andra terrier-
raser. Andra nödgades göra samma sak efter kriget, då de försökte
återskapa det material som de hade haft före krigsutbrottet.
Bedlingtonterriern användes exempelvis för att ge drive i steget,
medan Staffordshire bull terriern i sin tur togs in för att rätta till
den otypiska pälsen som den förstnämda hade bidragit med.
För att upprätthålla/återskapa rastypen samt för att bibehålla/
förbättra deltaljer anses det att följande raser eller blandraser
av dessa har korsats någongång: Glen of Imaal terrier, Dandie
Dinmont terrier, Foxterrier, Bedlingtonterrier, Aberdeenterrier
(föregångaren till Skotsk terrier), Staffordshire bullterrier, Cairn-
terrier, Lucas Terrier (sealyhamkorsning), Borderterrier, Lakeland-
terrier samt även Strävhårig tax.
Det är inte omöjligt att det från begynnelsen kan finnas ytterligare
raskombinationer, då man inte med säkerhet har kunnat utröna
de första hundarnas ursprung.

Norwichterriern har sina rötter i East Anglia, ett område i östra delen
av England. Staden Norwich, belägen i landskapet Norfolk, samt
universitetsstaden Cambridge är betydelsefulla platser som nämns
i rasens historia.
I East Anglia regionen var kringvandrande råttfångare en vanlig syn
i början av 1900-talet.
Råttpopulationen var ett stort problem för alla, så råttfångarna hyrde
helt enkelt ut sina tjänster till folk från lägsta till högsta samhällsklass.
Till sin hjälp hade de små, ofta röda terrier som effektivt minimerade
antalet råttor i bland annat bostäder och spannmålslager.
Studenterna i Cambridge attraherades av de små, pigga terrierna och
höll dessa som kombinerade sällskapshundar och råttbekämpare i
sina studentlyor.

Trakten kring Cambridge var och är fortfarande en knutpunkt för hästavel.
Hästhandlare/hästtränare höll sig ofta med små terrier som både var
charmiga och trevliga.
När hästfolk från när och fjärran besökte området, träffade de således även
på den lilla glada terriern som snabbt gjorde succé.
En hästtränare vid namn Frank "Roughrider" Jones blev allmänt omtalad som
förmedlare av denna hundtyp. Han födde själv upp vad som hanns med, men
för att kunna möta efterfrågan skaffade Roughrider Jones raskt fram små röda
eller svart/röda terrier som distribuerades till hugade spekulanter.
Fader till flertalet av dessa valpar var Rags, en terrier som anses vara hörn-
pelare i rasens historia. Denna hanhund nedärvde alltid sin egen röda färg
oavsett vilken pälsfärg avelstiken hade.
Hundarna hade stor genomslagskraft och flera av dem såldes till USA
där de benämdes  "Jones Terriers".
När Roughrider Jones fick frågan om vad han själv kallade dem, svarade han
en gång impulsivt "norwichterrier och det har de hetat sedan dess.

Norwichterriern fick sitt erkännande år 1932, då den engelska kennelklubben
godkände den som ras.
På den tiden hade rasen två olika öronvarianter, upprättstående eller
hängande. Uppfödarna avstod dock ofta från att korsa de olika varianterna
med varandra, då en sådan kombination ofta gav öronmodeller någonstans
mittemellan.
År 1964 separerades de två varianterna och de med hängande öron blev
godkända som en egen ras under namnet Norfolkterrier.

fr. vänster: Rufus The Red Night, GB Ch Biffin of Beufin f. 1932
och Neachley Grange

Norwichterriern introducerades i Sverige år 1965. Samma år fick rasen sin
första svenska champion, Edith Borres GB Int Nord Ch Whinlatter Herald.
De senaste 20 åren (1985-2005) har antalet registrerade valpar legat på
mellan 80-100 st/år.